(Uppföljningen blev förresten att folket på Maxis uppskattade serien så mycket att de skickade Ramsoomair en egen version med karaktärer skapade i Spore självt, senare följt av specialdesignade statyetter av samma karaktärer.)
Även om verkligheten inte alltid överträffar dikten gör den ibland ett ärligt försök. Naturen är full av besynnerligt placerade kroppsöppningar, om man bara letar på rätt ställen (hihi). I min fysiologibok hittade jag följande upplysande illustration av en sötvattenskräfta:
Notera pilen märkt "copious, dilute urine", prydligt placerad mitt i planeten på den stackars krabaten. I sanning, mina damer och herrar: kräftor kissar med ansiktet. Liksom många sötvattensdjur lever de med problemet att deras kroppsvätskor har en högre halt av lösta ämnen än vattnet de lever i, vilket gör att de alltför lätt tar upp vatten från omgivningen. Ett sätt att bli av med överskottet är att kissa väldigt, väldigt mycket. Varför deras urinproducerande organ, antennkörtlarna, sitter på en sådan plats förtäljer i detta fall inte historien. Namnet antennkörtel kommer förstås av dess placering vid antennerna, som för övrigt är det organ kräftan använder för att lukta med. Jag tror inte att någon av oss inom överskådlig tid kan få någon bra uppfattning av hur det känns att vara en kräfta, men jag kan tänka mig att det är jämförbart med en tyngre förkylning. Snuva: ansiktet läcker konstant, och inget luktar någonting. Kräfta: ansiktet läcker konstant, och allting luktar KISS.
Den riktiga freakshowen hittar vi dock hos våra vänner blötdjuren. Snäckor och sniglar (klass Gastropoda) härstammar alla från en släktlinje som någon gång under sin tidiga historia genomgick en process kallad torsion, där hela matsmältningssystemet av oklara anledningar roterade ett halvt varv, vilket placerade snäckornas analöppning på framsidan av kroppen, strax bakom och ovanför huvudet. Det sägs att hur man än vänder sig så har man alltid ändan bak; vill du av någon anledning motbevisa detta visdomsord behöver du bara peka på en snäcka. De har gjort tarmvred till en livsstil. Det diskuteras febrilt om exakt varför snäckornas förfäder tyckte att detta var en bra idé. En trolig anledning är att vridningen underlättade för att placera ett annat, till analöppningen närbeläget, organ i den mer lämpliga framåtriktningen, nämligen (ja, just det) snäckornas luktorgan.
Mor, jag kan inte andas.
Oavsett vilka fördelar som må komma av denna egensinniga evolutionära manöver, så är den mest påtagliga nackdelen dock inte att få skit i näsan, utan analöppningens besvärande närhet till andningsorganen. Snäckor som uppvisar torsion löper risk att få sina gälar översköljda med kvävande exkrement, och har varit tvungna att utveckla diverse sekundära mekanismer för att bli av med problemet, som bland malakologer (blötdjursforskare) så färgstarkt kallas för "fouling". (Jag kan inte annat än undra huruvida de sinsemellan använder samma begrepp i samband med blöjbyte på sina egna barn, fast där rör det sig förstås inte om problem med avföring i luftvägarna, såvida malakologen i fråga inte har avsevärt vanskapta barn, och i så fall är vi tillbaka vid det första stycket i denna text.)
Åtskilliga grupper av gastropoder - inklusive de som gav upphov till våra landlevande sniglar - tycks under senare tid ha bestämt sig för att detta var inget för dem, och har i varierande utsträckning roterat sina magtarmkanaler tillbaka mot ursprungsläget (detorsion). Man kan inte annat än förstå dem.
